Hej världen!

Välkommen till WordPress. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sedan kan du börja skriva!

Det blir inte alltid som man har tänkt, men bra ändå!

På hösten för två år sedan förändrades tillvaron en aning. Jag och Max separerade och jag flyttade till en gård i Gothem. Praktiskt med barnen på förskolan i Kräklingbo som ligger mittemellan Gammelgarn och Gothem tänkte vi. Men Max ville efter en tid flytta in till stan istället, och efter några turer så bestämde jag mig för att flytta hit igen. Jag trivdes egentligen jättebra i Gothem med, men den här platsen är hemma, på riktigt! Jag är verkligen jätteglad att det gick att få till. 

Ett fasligt runtflyttande på prylar har det varit de två senaste åren. Massor ligger fortfarande i flyttkartonger och tillfälliga högar både inne och i uthusen. Men nu är jag här och gården i Gothem är såld och steg för steg börjar jag komma i ordning så som det passar mig. Det viktigaste är att jag och djuren är på plats, hemma och inflyttade! Resten får ge sig med tiden!

Kejsarsnitt i ladugården

Nu är han här, den lilla Tjurkalven. Barnen ville namnge, visst sa ja, och efter överläggning kom Alvar och Ebbe fram till att Dödskalle var det bästa. Det höll jag inte med om och nu har vi kommit överens om Klöver istället.

11051897_10152700596640737_200111505015283401_o

I fyra veckor har jag gått och passat, väntat och oroat mig.

I somras rymde Dimma, och hon valde just den dagen när grannen hade släppt sin betäckningsgrupp med tjur i hagen bredvid oss. Jag var snabbt där och hämtade ut henne igen, och helt säker på att tjuren inte hade hunnit vara framme. Framåt hösten började jag ändå bli osäker. Tjuren var en stor Simmental, Dimma är en liten fjällko. Om hon var dräktig, skulle hon alls klara av att föda? Jag ringde veterinären Petter, och han kom ut och kontrollerade. Hon var dräktig. Och nu var det för långt gånget för en abort. Vi får vänta och se, sa Petter, det kan gå.

För att det skulle gå vägen var det viktigt att jag märkte tidigt när förlossningen kom igång. När hon passerat beräknat datum var jag riktigt orolig, kalven blir ju bara större, och den var ju redan stor. Tänk om jag inte hinner med och se tecknen på att det börjar? Tänk om jag tar fel? Tänk om båda dör!

En vecka över tiden var Petter här och kände. Nej den är inte för stor än, men det ser ut som den ska komma ut när som helst nu. Men det kom ändå ingen kalv.

Så efter två veckor över tiden ringde jag till veterinärerna, som kom ut och undersökte, och konstaterade att det här är alldeles för stort för att det ska gå på naturlig väg. Plötsligt fick jag vara med om ett kejsarsnitt mitt i ladugården.

IMG_20150318_134413-2

Jag gillar inte blod och sår, men det var samtidigt mycket intressant. Det gick fort, det hela tog en timme. Dimma fick lungnande, smärtstillande och lokalbedövning. Men hon behövde stå under hela operationen.

Först gav kalven inga livstecken, men när benen var ute sprattlande den till; Den Lever!

11015909_10205532439024478_1335439140_n

Han var slö i början, för han hade också fått lugnande via navelsträngen från Mamma. Vädret var härligt och han fick ligga ute i solen och bli torr och varm medan vi torkade honom med halm och handdukar.

Sen sydde de ihop dimma. Många olika lager. Och Zinksalva över såret.

11081646_10205532436184407_494160596_n

Efter ett tag kvicknade de till. Och när vi fick se honom dia med ljudliga klunkar på kvällen började jag äntligen slappna av!

11077998_10205532435864399_853839592_n

Smygstart på våren

20140208-132347.jpg

En kort men intensiv vinter blev det! Max passade på att åka till fastlandet de fjorton dagar då det blåste och snöade som värst. Märkligt att det alltid rör till sig när han åker! Det blev intensiva dagar med extra mycket släpande på ved för att få någon slags värme. Två gånger satte jag på elugnen och öppnade luckan för att få upp temperaturen några grader. Man tar vad man har…

Fantastiskt nog fick vi en Wwoofare som ska stanna några veckor, Amanda, mitt i vinterkaoset så jag behövde bara vara själv en vecka. Underbart med hjälp! Vi har hunnit med korvtillverkning och tuppslakt bland annat. Och så har vi satt in några skåp och en arbets- och diskbänk i köket. Verkligen nära rinnande vatten nu!

Tuppslakten var extra spännande. De bodde i burar som inte var anpassade för kylan, så jag lyfte in dem över natten. Det första jag gjorde på morgonen sedan var att äntligen ta itu med att slakta dem, sju stycken. Att flå dem ute var för kallt (snöstorm) så jag tänkte att vi kunde göra det i köket Amanda och jag. Nästa upptäckt var att allt vatten var fruset. Allt. Jag övervägde att ge upp och skicka tupparna i komposten, men vi chansade och tog hand om dem och satte igång en värmefläkt vid pumpen. Efter ett par timmar kom vattnet igång och vi kunde skölja rent alltihop. Tänk att man kan bli så glad av att ha vatten att bära in i hinkar och värma på vedspisen! Ibland behöver man bli påmind för att vara nöjd med det man har.

Kon och lammen blir bättre och bättre kompisar. Nu ligger de till och med tillsammans och idisslar! Härligt! Och när som helst nu så kommer kalven att komma. Spännande!

20140208-132145.jpg

Nu hoppas vi på vår på riktigt! Det räcker med snöstorm och minusgrader nu. De frön vi sparat från förra året är genomgådda och det som behövde köpas är beställt. En hel del nya sorter blev det – vi som skulle odla färre sorter men i större volym i år…

Denna soliga lördag firar vi med matförgiftning och tackar kon för att hon inte valde att kalva just nu. Det var mer än tillräckligt att bara fodra djuren idag. Så klantigt att servera dålig mat! Jag glömde tänka efter hur länge revbensspjällen stått i grytan. Får väl glädja mig åt att det är första och troligtvis sista gången jag matförgiftar någon. Barnen har dock klarat sig – de hade en potatisätardag igår. Tur för dem!

Gotlands Allehanda var här

Gotlands Allehanda var här och gjorde reportage om oss i förra veckan. Så här såg det ut i tidningen idag. Tack Eva Klint Langland (text) och Rolf Jönsson (foto)!

20131026-214727.jpg

20131026-214753.jpg

20131026-214817.jpg

Sommarstress

Det skulle ju bli lugnt att flytta till landet hade jag inbillat mig. Konstig tanke egentligen. För det första så har jag ju med mig mig själv, och projekten och idéerna har inte blivit färre. Men så händer ju också precis allt på sommaren! En massa härliga gäster på besök dessutom, garanterat fler för att vi valde Gotland framför någon annan plats i Sverige, och det är jag glad för!

Det är väl kanske just det att allt är roligt som gör det så svårt att välja bort något, och så rinner det över tillslut. Nåväl, nu är det Medeltidsveckan och vi tänker ta lite paus, resten får vänta!

Jag läste någonstans att det tar fem år för storstadsstressen att försvinna när man flyttar ut på landet. Får väl se om det stämmer, 1,5 år kvar.

20130805-084850.jpg

Hittade den här bilden i boken ”Kvinnor i väglöst land”. Fantastiskt! Ingen tillstymmelse till stress där inte!

Lufttorkade tomatplantor

Våra tomatplantors start började fantastiskt i år! De var lagom få för att vi skulle hinna med dem och de fick lagom med ljus, värme och näring för att bli någorlunda kraftiga. Men så började det hända saker. Det kom små sockerkristalliknande saker på undersidan av bladen, blad började vissna och topparna ville inte riktigt utvecklas, de små nya bladen krullade ihop sig och gulnade till sist och ramlade av.

20130507-094937.jpg
Jag försökte ta reda på felet, tänkte att det kanske var ohyra och började plocka bort blad. Men problemen fortsatte. Jag hade nästan gett upp hoppet, men så kom jag på att fråga om råd på Zetas handelsträdgård när jag var i Stockholm i veckan. Han jag frågade gissade på för torr luft! Med tanke på att blomhyllan står under luft-luftvärmepumpens utblås verkade det väldigt rimligt… Jag ringde hem till Max som fick stänga av blåset bums! Det verkar faktiskt hjälpa! Skadorna fortsätter i alla fall inte öka. Alla plantor är omplanterade nu igen och så håller vi tummarna! Visste väl att det där med värmepump inte är bra för inomhusklimatet…

Tomatplantor

I år är planen att odla lite mindre och istället hinna med bättre. De senaste åren har vi petat ner på tok för många frön i krukor och sålådor än vi har hunnit med att ta hand om.

Hittills har det gått bra! Första omgången tomater är omplanterade innan de blivit långa och gängliga! Några paprikaplantor är också på god väg.

20130404-124333.jpg
En annan sak vi har sett till att göra i år är att redan innan vi stoppar frön i krukor bestämma vart de skall planteras ut! Vi har stegat upp landen för att se ungefärlig storlek och gjort en bedömning av hur mycket som får plats. Samma sak med växthuset. I år kan vi vara säkra på att vi inte hinner bygga ett större växthus, vilket vi har trott att vi ska hinna tidigare. Självinsikten bättrar sig något vad det verkar, får väl se hur resultatet blir!

Lammningen avklarad och baggen på äventyr

Nu har Ropa också lammat! I morse var det dags. Hon var ute med de andra och vi tänkte låta henne lamma där och flytta in henne efteråt. Men allt verkade inte gå som det skulle. En unge tittade fram, men bara en klöv syntes bredvid nosen, och försvann sedan in igen. Vi körde in alla tackorna i lammhuset och fick in Ropa i en box.

Lammungen var nu inne igen och jag tog på handskar och försökte leta reda på det andra frambenet. Det var trångt! Tillslut hittade jag iaf benet och lammungen var på väg ut igen. Det var en stor unge, och trångt hade den att komma ut! Med lite hjälp så gick det till slut och Ropa började slicka den.

Nästan direkt kom nästa unge. Det gick fort! Den var mindre och låg rätt. Båda blev fint renslickade av mamman! Lite hjälp fick hon med att torka, och jag hjälpte båda att dia en första gång.

Det känns väldigt skönt att lammningen är avklarad! Och att det gick bra! Nu är det ett år kvar till nästa gång. Eller kanske fem månader… Gustaf rymde in till tackorna igår. Jag hade flyttat på en grind och tagit bort en spännrem. Vad jag inte tänkte på var att den spännremmen även höll fast en grind till Gustafs box. Så grinden hade vält och baggen hade fri passage in till tackorna. Han var där inne i högst ett par timmar, men han kan ju ha hunnit plantera ett par lammungar på den tiden…

Första tillökningen på Lausarve

I natt fick Himla lammungar! Två små systrar.
20130329-071824.jpg
Det har märkts de senaste dagarna att Himla varit nära att lamma. Magen har hängt ner mer och mer, och rumpan har blivit mer och mer rosa. Igår kväll åt hon inte upp sitt kraftfoder, så vi bestämde oss för att ta några extra turer till lammhuset under natten.

Jag var ute vid tolv första gången. Himla verkade lite spänd och andades snabbt och kraftigt så att näsborrarna rörde på sig. Hon gick undan från de andra och in i ett hörn. Jag bestämde mig för att stänga in henne där och gjorde en lammningsbox till henne.

När Max gick ut 1,5 timme senare var en lammunge redan ute och en till var på väg! Himla klarade ut alltihop själv. Max hjälpte till att torka lammunge nummer två lite bara och hjälpte den att hitta till spenen.
20130329-072805.jpg

De är så vingliga och fumliga i början! Det verkar omöjligt att de skall kunna resa sig och klara av att leta rätt på spenen. Men så fort de har fått i sig en första slurk får de ny energi och orkar leta och försöka och öva igen.

Nu är det bara Ropa som skall lamma, vi betäckte bara två tackor i år. Det dröjer nog några dagar än innan det är dags för henne.