Klövverkning

Igår var klövverkaren här och klippte klövarna på kon. Eller klippte och klippte, han använde vinkelslip. Något drastiskt, men snabbt gick det!

20140712-221025.jpg

Det var en stor anläggning att flytta hit för en ko. En liten lastbil med kran och en gigantisk metallställning som han lyfte av och placerade på marken. Den skulle kon gå in i och så spändes hon fast så hon inte kom någon vart. När en klöv skulle verkas spändes benet fast också, ingen chans för lilla Dimma att komma undan med andra ord!

20140712-220820.jpg

Dimma var lite tveksam till om hon skulle gå in i buren. Max lockade med kraftfoder och drog i grimman. När hon kommit in en bit fanns det en vinsch att fästa grimskaftet i. Ingen finkänslighet här inte! Dessvärre gick spännet till grimskaftet sönder precis när hon kommit in och Dimma flög ut baklänges igen. Så det blev till att börja om från början. Tack och lov gick det bra den andra gången.

Skönt att få Dimmas klövar fixade! Det har varit lite nervöst eftersom vi inte har någon erfarenhet av hur ett par koklövar egentligen ska se ut när det är verkningdags. Men de var helt ok, eftersom vi inte driver Dimma så hårt med kraftfoder var klövarna inte så speciellt långa. Nu ska de inte behöva klippas igen på ett halvår, eller möjligen om ännu lite längre tid. Förhoppningsvis kan vi synka med när grannen ska klippa klövarna på sina kor nästa gång så behöver det inte bli lika dyrt. Startavgiften blir ju ganska hög per ko när man bara har en…

Djuren, djuren…

Vi kanske ska odla grönsaker istället. Bara. Sallad rymmer i alla fall inte…

Igår kväll släppte en granne en grupp tjurar på skiftet närmast oss. Kul tyckte Dimma! Hon hade gått rakt igenom elstängslet och strosade nyfiket runt utanför tjurhagen tillsammans med lilla Hjärta när grannen kom dit i morse. Han kom och hämtade Max och de gick dit med ett grimskaft och en kraftfoderhink. När de kom tillbaka till rymlingen hade Dimma brakat in genom grinden in i hagen och blev just uppvaktad av en gigantisk tjur. Hjärta var också med.

Max och grannen fick ut kon och kalven, men inga tjurar, och försökte gå hemåt. Tyvärr hade Max inte fått med sig grimman utan hade bara halsremmen Dimma alltid har på sig. Hon blir rätt stark då. Och en envis, brunstig ko… Max hade ett enda fokus, att inte släppa grimskaftet! Och det gjorde han inte heller trots galloppturer, en bits släpande liggande på marken och äventyr i tynnesnår. Tillslut fick han stopp på kon genom att sätta sig ner och ta spjärn med fötterna. Grannen kom ifatt med kraftfoderhinken och de kunde locka in ko och kalv i ladugården där de nu är instängda.

Max händer mår inte så bra, grannens grind är paj och kanske har vår lilla fjällko en kalv i magen med en gigantisk pappatjur vilket skulle kunna orsaka komplikationer… Men bortsett från det hände i alla fall inget allvarligt! Fler brutna ben har vi inte utrymme för i vår familj just nu.

Livar upp tillvaron lite med en bild från tidigare i våras när jag och Ebbe myste i solen och fick sällskap av härliga, keliga Pu!

20140526-094353.jpg

Odlarlycka och kycklingar!

I måndags kväll fick jag komma hem från sjukhuset. Skönt med egen säng igen fast det har varit tungt, mycket ont och svårt att orka upp och ut. Igår var jag på återbesök och de höjde dosen smärtlindring lite. Vilken skillnad! Jag har kunnat vara ute idag och sätta klart den sista gula löken och så de sista morötterna. Helt underbart! Det gick inte direkt fort, fick hasa runt på rumpan, men det var härligt att vara ute i solen och det blev ju klart till sist.
20140523-212057.jpg

Det är helt otroligt vad mycket fantastisk hjälp vi har fått av våra vänner! Någon har varit här varje dag och hjälpt Max med mjölkningen och med djuren och barnen och allt. Det blir tydligt att man har byggt upp tillvaron på att vara två personer när en försvinner från arbetet på gården. En underbar insats kom också från grannen kobonde som kom med fem medhjälpare när kon skulle mjölkas första gången efter olyckan. Hon behövde även medicin. Erfarenhetsskillnaden mellan att ha haft en ko några månader och att hålla en hel besättning blev tydlig! En trygghet för oss att kompetensen finns nära om det krisar. Fantastiskt!

Och idag kläcktes årets första kycklingar! Sex stycken små dunbollar. Hann inte få någon bild på dem, de ville snabbt in under mamman igen när jag kom i närheten.

Ja, det finns hopp för framtiden på Lausarve, ett brutet ben är trots allt ett ganska lindrigt problem! Det kunde ha varit värre…

Mjölkmaskin och ambulanshelikopter

I måndags ringde vi till veterinären om Dimma igen. Hon vill inte ha kraftfoder, är tunn och så har hon blivit allt grinigare vid mjölkningen. Veterinären kunde inte riktigt säkerställa en speciell problematik, men det gick att komma fram till några saker det inte var vilket var lugnande. Den ordinerade behandlingen var ordentligt med bete och hö, inget kraftfoder men lite propylenglykol för att få ordning på blodsockernivån och aptiten.

Bra! Dessvärre var mjölkningarna fortfarande kaos. Dimma hade inte alls tålamod att stå still tillräckligt länge, och samtidigt har mjölkproduktionen ökat i takt med att det blir grönare ute. Vi bestämde oss för att vi skulle testa med mjölkmaskin. En liten kannmjölkningmaskin med pulsator hade vi redan fått tag i och en vän hade en vacumpump stående.

Max har kopplat och meckat och lagat och köpt delar på Gårdsservice. Det gick till och med att beställa hem nya spengummin till den gamla apparaten, och förrgår morse kunde vi testa för första gången. Pulsatorn fungerar inte riktigt, så Max stod och klickade den fram och tillbaka och jag satte på maskinen. Dimma var orolig i början, men sen gick det riktigt bra! Och väldigt mycket snabbare än handmjölkning. Skönt!

Men, igår morse blev det värre. Själva mjölkningen gick bra, men när jag skulle ta av mjölkmaskinen från juvret krånglade det. Dimma blev sur och sparkade, jag tappade balansen och hon klev på mitt smalben. Och, benet gick av! Foten liksom dinglade lös i mjukdelarna. Och när den vred sig bara kraschade det inne i benet av alla benbitar som gneds mot varandra. Max fick ut mig och ringde ambulans. Det kom både helikopter och tre personer från Kräklingbo räddningstjänst. Jag blev sövd på golvet i ströbädden och vaknade inte förrän jag var på Visby lasarett med ett tillfälligt gips på väg in på röntgen.

Sedan följde operation. Det var en så kallad spiralfraktur och båda benpiporna var helt av på två ställen. De har satt in en lång spik in genom knäet och igenom alla benbitarna. Så det kan gå! En ögonblickshändelse som får så stora följder. Måste ändå säga att jag är otroligt tacksam att alla leder är hela, och bålen och huvudet. Kor är tunga djur.

Nu får vi se hur länge det dröjer innan jag får komma hem. Har inte pratat med läkare ännu efter operationen så jag vet inte riktigt hur de har tänkt. Benbrott mitt i sådd och strax innan höskörd… Dålig timing! Fast det är det väl alltid å andra sidan, kanske speciellt på en gård med djur och barn att ta hand om. Nu får jag bara se till att läka ihop snabbt och bra!

Sjuk ko och vaccinerade lamm

Dimma har varit sjuk! Hon fick ketos, en ämnesomsättningsrubbning som tydligen inte är helt ovanlig hos mjölkkor de första veckorna efter kalvningen. De tappar aptiten, hamnar i en negativ energibalans och börjar bryta ner sitt eget kroppsfett. Även friska kor hamnar i den negativa energibalansen, men med aptiten intakt, vilket gör att deras kroppar snart kommer igång igen.

Troligen berodde det i Dimmas fall på att hon fick för mycket kraftigt hö under dräktigheten, hon blev lite tjock och det ökar risken för ketos. Jag trodde nog inte att högdräktigakor kunde bli tjocka på bara hö, men tydligen. Sedan efter kalvningen litade vi istället för mycket på höet och gav inte kraftfoder. Kanske blev det för mycket protein och för lite kolhydrater. Vi fick behandla Dimma med propylenglykol, en pasta man ger i munnen som höjer blodsockerhalten vilket får allt att fungera normalt igen. Nu verkar hon må bra igen och mjölkproduktionen har återgått till tidigare nivå, även om kalven dricker mer så det blir mindre kvar till oss. Och nu får Dimma kraftfoder tre gånger om dagen, inga jättedoser men tre kilo per dag testar vi till att börja med.

20140315-075624.jpg

Vi har också märkt kalven. Lilla Hjärta, stora eländiga lappar i öronen! Hon stod och ruskade på huvudet efteråt för att få bort dem. Stackarn!

Lammen har fått gasbrandsvaccin, det sista som gick att få tag i på ön! Vi får köpa i mer god tid nästa år. Gasbrand är en sjukdom som drabbar främst unga lammungar vid för snabba foderombyten. De föräter sig och mikroorganismerna i våmmen hinner inte bryta ner alla kolhydrater vilket orsakar kraftig bakterietillväxt i tarmen. Bakterierna producerar toxiner och lammet dör inom några timmar. De flesta snabba foderombyten kan man ju såklart planera sig ifrån, men ett väderomslag kan ge snabba förändringar i gräsets näringsinnehåll. Vi är återhållsamma med mediciner, men det känns bäst att ta det säkra före det osäkra i det här fallet och vaccinera. Man ger tackorna vaccinet och så blir även lammungarna i magen skyddade.

Det var hög tid att klippa lammens klövar också. De nöts nästan inte alls på ströbädden eller det mjuka gräset i rasthagen, så de var långa fast vi klippte i november senast. Bra med nyklippta klövar när magarna växer och det blir mer och mer vikt att bära på de små fötterna!

Mjölk, ost, smör, yoghurt, grädde

Mycket mjölk får vi! Drygt tio liter. Om dagen! Fantastiskt god är den också. Det är en stor skillnad med obehandlad mjölk från större ladugård och från vår lilla fjällko. I vår ladugård luktar det knappt ko eftersom det knappt finns några kor där, så mjölken får inte heller den där tonen av ladugård som finns i ”riktig” bondmjölk. Fjällkor ger generellt lite fetare mjölk, och Dimma äter bara hö och inget kraftfoder vilket säkert också påverkar smaken. Och sist men inte minst vetskapen att det är vår egen mjölk!

Däremot innehåller den en och annan mer skräppartikel eftersom vi handmjölkar, och hur vi än borstar och tvättar ko och juver så faller det ner en del skräp och hårstrån i mjölken. Vi silar direkt efter mjölkningen och inom 1,5 timme efter att mjölken lämnat juvret är den mer eller mindre immun mot bakterietillväxt. Kyler gör vi utomhus, mjölkkannan får stå i bäcken bakom huset och blir nedkyld snabbt. Det blir värre till våren och sommaren.

Vi har testat att göra smör och yoghurt. Och färskost av skummjölk. Yoghurten är det som blivit bäst hittills. Härligt med helt egen frukost! Bara salt, te och råg utifrån.

Vi har bestämt oss för att testa hur länge vi kan vänta med att handla mat. Det är inte direkt tomt i skåpen, frysboxen är proppfull med kött och bär, vi har kvar äpplen och potatis och en hel del storförpackningar av köpevaror som salt, råg, kryddor och kaffe. Och snart är ju odlingssäsongen igång. Det blir lätt så om vi åker till affären att vi handlar saker av gammal vana eller för att vi för tillfället är hungriga och blir sugna på en massa saker, men så har vi egentligen hur mycket mat som helst hemma! Det ska bli spännande att se hur länge det håller och om det kan leda till att vi bryter gamla köpvanor.

Det bästa med kon och mjölken är nog ändå kaffet! Vi har plockat fram espressomaskinen från vårt förra liv i storstan. Max har blivit hälsosam och slutat dricka kaffe, jag kompenserar tydligen för bortfallet. Tre steg till en lyckad kaffe latte:

1) Mjölka kon
2) Skumma den spenvarma mjölken i kaffemaskinen
3) Mal kaffebönor och brygg

Det bästa av två världar helt enkelt!
20140226-112230.jpg
Fjällkolatte, det kanske vore något för caféet om det blir av. Måste bara bygga ett mejeri med pastöriseringsmöjlighet först. Annars blir väl Livsmedelsverket och Miljö- och hälsa arga… De kanske skulle ha åsikter om att vi saknar vatten och avlopp också, vem vet.

9,5 liter

Idag har vi mjölkat vår ko! Två gånger. Tre och en halv liter första gången och sex liter andra gången, trots att kalven går med kon hela tiden. Och mjölkningen gick bra! Inga välta kor och inga väderkvarnar till ben som behövde spännas fast. Helt underbart! Både vi och kalven och kon verkar börja fatta hur det funkar nu också. Husse spänner fast halsremmen och börjar borsta, matte bär runt på bunkar och byttor och plaskar med vatten på spenarna och börjar mjölka. Dimma äter hö och Hjärta går och lägger sig i sitt favorithörn tills människorna har stökat klart.
20140216-021110.jpg

Vi hade gäster på kvällen idag, Anna och Anders. Anders visade sig ha erfarenhet av handmjölkning! Vilken lyx med någon som faktiskt vet hur man gör och som kunde dela med sig av sina erfarenheter på plats! Och väldigt bra med hjälp att mjölka ur hälften, drygt hälften om jag ska vara ärlig. Mina armar och händer börjar tala om för mig att de inte är vana vid att handmjölka kor…

En mjölkko alltså! Ibland är det bra att inte tänka så mycket. Klart jag vet att en ko ska mjölkas två gånger om dagen. Jaha, vad är det med det då? Djuren ska ju ändå ses till två gånger om dagen. Lite mjölkning på det, en stund längre hit eller dit.

Men en ko ska mjölkas. Två. Gånger. Om. Dagen. Det kommer nog att ta en stund innan det riktigt går in vad det innebär i praktiken. För oss, i vårt liv. En vän refererade nyligen till mig och sa att han funderade på att köra Anna-style. Det vill säga blunda och hoppa med huvudet före utan att kolla om det finns något vatten.

Tänk vilken bra egenskap ändå! Jag hade aldrig haft den här underbara kon och kalven utan den! Eller sagt upp mig och flyttat till en gård för den delen.

Vi har fått en kalv!

Äntligen har kalven kommit ut! På den beräknade dagen och allt. En liten kvigkalv blev det som ska få heta Hjärta födelsedagen till ära.
20140214-175810.jpg
Sedan i onsdags har vi märkt att det börjat närma sig. Bäckenbanden bredvid svansen har blivit slappa och sjunkit ner och juvret har börjat fyllas med mjölk. I morse strax före sex var allt fortfarande ungefär likadant. Samma sak ett par timmar senare när Max gick ut på dass. Men när han kom ut så stod det plötsligt en kalv där! Fort gick det med andra ord, och det är ett gott tecken.

Vi lade in ny halm och satte in kon och kalven i en box. Dimma var hungrig och började äta hö, men snart slickade hon kalven och efter ett antal försök lyckades den dia.
20140214-180633.jpg
Nu på eftermiddagen har vi mjölkat för första gången. Vilken pers! Dimma var måttligt road och försökte sparka undan mina händer så fort jag kom i närheten. Max gjorde ett strålande jobb med att borsta och lugna henne, men det hjälpte inte tillräckligt bra. Tillslut fick vi ta till en metod vi fick tips om av Amanda när hon var här. Vi satte fast bakbenen med remmar bakåt så att hon helt enkelt inte kunde sparka. Hon insåg rätt snabbt att hon satt fast och lugnade sig och jag kunde mjölka tills det var helt tomt i juvret.

20140214-181953.jpg
När vi var klara tänkte vi ge henne en dos kraftfoder så att hon skulle komma ihåg något positivt som sista upplevelse. Tyvärr blev det kaos! Kalven flyttade på sig och Dimma fick panik. Och välte! Vi fick loss henne och allt gick bra, men läskigt var det! Inte heller blev det den positiva avslutning vi hade tänkt oss… Hur tusan nästa mjölkning ska gå till återstår väl att se, men planen är att bara sätta fast henne med halsremmen, bete sig som om mjölkningen alltid brukar gå lugnt utan problem och hoppas att den gör det!

Men vi har liksom en egen mjölkko! Hur roligt som helst och lite svårt att ta in. Det hade jag inte direkt kunnat föreställa mig när jag gick till Netlights kontor för första gången för att påbörja min anställning som IT-konsult för sju år sedan…

Tjock ko och förodling

Nu är det inte långt kvar tills Dimma ska kalva. Det är beräknat tills om två dagar så det kan verkligen bli när som helst nu! Jag har varit lite orolig för att hon får för lite mat, vi ger inget kraftfoder, bara hö i fri tillgång. Kon och lammen håller dock inte med om att det är fri tillgång. De vill ha nytt hela tiden så de kan välja ut det gottaste. Jag skickade en bild av Dimma till Elin som vi köpte kon av, och hennes första reaktion var ”Vad fet hon är!”. Så uppenbarligen kan det bli lite för mycket hö även om man är högdräktig ko.
20140212-072233.jpg

Igår sådde vi de första fröerna, växthustomat och chili. Dock fler än det får plats i vårt lilla växthus. På sikt ska vi bygga ett större växthus av gamla fönster, men det hinner vi inte i år. Vi har funderat på att köpa ett bågväxthus som vi även skulle kunna ha till vindskydd till lammen, men det har vi dessvärre inte råd med. Dessutom är de rätt fula. Men Max hittade en smart lösning på nätet, inte ett dugg snyggare men nästan gratis. Ett hemgjort bågväxthus av armeringsjärn och byggplast. Armeringsjärn och gamla brädor har vi liggande. Perfekt som en tillfällig lösning tills det riktiga växthuset blir klart!
20140212-075724.jpg
Ett till experiment har vi på gång. Det är så lång tid tills det kommer att bli några grönsaker, och det blev inte så mycket att lagra från i fjol, så vi tänkte testa vad som går att driva fram tidigt. Ett såbrätte fyllde vi med en eller några få plantor av varje av de mest snabbväxande sorterna vi har av tomat, squash, gurka, paprika, vitkål, bönor och sockerärtor. Om det blir en varm vår kanske det fungerar att plantera ut dem i en varmbänk inuti växthuset. Vi får väl se hur det går!

Ko!

Vi har köpt en ko! En liten svart Fjällko vid namn Dimma. Hon kommer från Lovö prästgård och är KRAV-certifierad och allt. Får se vad miljörevisorn säger om ännu ett djurslag på gården.
20131220-235932.jpg
Resan hit gick väl efter omständigheterna bra. Hennes förra husse hjälpte till att få upp henne på transporten. Hon var lite orolig men stod nog ganska bra ändå. Jag ville använda bommen när jag körde genom Stockholm så att hon kunde få stöd mot bogen om jag behövde bromsa, så första biten kunde hon inte ligga ner. I båtkön tog jag bort bommen. Det höll på att sluta galet! Hon försökte gå ut genom framdörren! Hon satt ju fast så det hade inte gått och dörren är dessutom för liten, men hon kunde ju ha skadat sig. Inte varje dag man står i båtkön och pressar in en ko i en hästtransport… Bra gick det i alla fall, jag fick igen dörren, och väl på båten lade hon sig ner. Resten av tillsynen fick ske genom den lilla luckan högst upp bak på släpet.

Väl hemma var Dimma inte helt säker på att hon ville gå ur. Backa när underlaget försvinner nedåt var läskigt! Men vi tog det lugnt, ett litet steg i taget. Max pressade lite på bogen och jag stod framför. Sen gick det undan! Det var mitt i natten och mörkt, så hon såg ljuset ur den öppna ladugårdsdörren, och dit ville hon. Bra! Vi kom överens om lämplig hastighet och kom in och släppte henne i sin box.

Hon var lite orolig och trampade runt och råmade, efter kompisarna kanske. Lammen som skulle bli de nya kompisarna tills kalven kommer vart livrädda! De är ju vana vid hästar, men kor är tydligen mycket läskigare! Alla lammen ställde sig i ett hörn så långt bort som möjligt från Dimma.

Nu har hon varit här i två dygn. Allt är mycket lugnare. Hon äter och vilar och idisslar som kor gör mest. Och testar om hon kan ta över ledarskapet när vi kommer in i boxen. Man får passa sig för både huvud och bakben. Tur att hon inte har horn!

Vi har fortfarande inte riktigt vant oss. Lika overkligt varje gång vi går ut till ladugården. Tänk att vi har en alldeles egen ko! Så härligt!
20131221-001709.jpg